Presentation
Angående vikarie spekulationerna…
Jag känner att det är på sin plats med en presentation. Jag heter Marcus Nordén. Jag är född på Sundsvalls lasarett den 28 juli 1992. Mitt liv omgärdades av underligheter redan från start. Det där identifikationsbandet som alla bebisar har runt handleden försvann och det blev förvirrat både bland läkare och lilla mamma. Ingen kunde riktigt avgöra om det där verkligen var Marcus Nordén eller om det kanske var en annan unge. “Är det här din son?”, frågade läkarna och mamma sa ärligt: “Inte en susning. Men jag är trött och orkar inte med något bråk. Jag tar honom.” Och så blev det också. Min bror Ludde brukar ofta ta upp historien och insinuera att jag inte tillhör familjen. “Vad underligt att du inte har någon humor jämfört med alla andra”, brukar han säga på våra familjemiddagar och så sitter han där och flinar, men inte mamma som säger “äsch, Ludwig Wilhelm, sluta nu”. Jag kommer inte att gräva djupare i det här. Jag utgår från att jag är mammas son tills motsatsen bevisas.
Vi bodde på östra långgatan under min absoluta barndom och när jag lärde mig tala så talade jag med finsk dialekt. Det finns kassettband där hemma någonstans som bevisar saken. Inspelningar på mig där jag skorrar, brölar på precis det underliga sätt som jag själv gjort mig lustig över så många gånger i min nuvarande ålder. Vi flyttade till Njurunda efter några år och om ni tycker att jag hånar finnar så skulle ni hört Skottsundsbornas mottagande av min dialekt. De höll på att slå ihjäl mig när de hörde mig prata. Också de vuxna, i någon typ av reflexhandling. Speciellt den där Rolf… Kommer ihåg första intrycken av honom. Jag och min mamma var ute och gick för att jag skulle träffa vänner. Min mamma gick runt och frågade grannarna vart den där Anton Larsson bodde. Nu idag tänker jag… hur fan kunde hon ha den blekaste aning, att en helsvensk, jämnåldrig smutsblond liten grabb befann sig i området… Det kvittar!
Vi befinner oss nu vid skottsunds enda lekpark. Där träffar vi på ett cykelgäng på 9 vårar. Jag står bakom min Mamma och drar henne i jackärmen som små barn brukar göra när blygheten tar över. Hon frågar nyfiket: Vet ni om det bor någon Anton på den här gatan?
Deras ledare, Alfred Lindgren. Svarar med en nickning och sedan trampar vidare.
Vi går längs gatan och letar efter någon/något som ser ut som ett barn. Till slut går min mamma fram till en man som ligger under en bil och gör det man brukar göra med bilar…
Han rullar ut och jag lägger direkt märke till hans buskiga mustasch. Hade det varit nu så hade jag trott att det var Earl J Hickey. En mustasch var de… såg ut som en bajskorv på överläppen. Han har olja hela ansiktet och säger: Vad har vi här då? Och skrattar som han alltid gör.
Mamma och han diskuterar länge till slut kommer en liten kille med tuppkam och glögg ut från det ljusrosa huset. Vi blir presenterade av våra föräldrar och sedan börjar äventyret. Vi spelade bandy resten av den dagen. Sedan dess har vi varit som bröder.
Resten vet ni väl? Jag slutade på Nivrena efter fyra år, började på NTI, började blogga, såg den bli ett monster, lade ner den, vikarierar på herrskapet och där är jag idag.
Och nu – framtiden! Jag längtar efter den.
Praktikantbloggarn Marcus Nordén
